Proffisionell eller bara medmänniska?

Vaknade av telefonen sent på em...hade jobbat natten. Vissa nätter är riktigt tunga, men som tur var hade min chef tagit till sig mina önskemål och satt in extrapersonal. Vilket i detta fallet var en otrolig tur. En liten kvinna med sorgliga ögon och ett enormt behov av kontakt, var det som jag mötte efter att jag skickat hem kvällspersonalen. Hon, kvinnan hade suttit vid sidan av sin far sedan i måndags då han låg i sin säng och drog sina sista andetag. Man kunde tydligt se att hon var sliten av både situationen och av att inte ha sovit ordentligt. Jag presenterade mig, och småpratade en stund, då fylldes hennes ögon med tårar hon kramade om mig och sa att hon kände ett sånt enormt stöd och han hon var förvånad över denna enorma empati som personalen har runt de anhöriga. Jag berättade då att vi denna natten var två personal enbart för att vi skulle kunna ge henne all den tid hon önskar. Jag känner att natten blev en bra natt och att jag hade den tid jag kände att jag ville ge till denna anhöriga. Innan jag gick hem gick jag in till henne och kramade om henne, hon tittade på mig och log, inga ord men hennes ansikte sa mig allt det jag behövde veta. I svåra stunder behövs inga ord, det räcker med att deltaga och bara finnas där i hjärta och sinne.