Jag har som vanligt läst i min dotters blogg. Hon skriver där om funderingar om utbildning. Om jag själv tittar i backspegeln så ser jag att jag inte följde mina drömmar. Hade jag gjort det hade jag varit utbildad frisör, och förmodligen arbetat som det. Jag tror att man känner inom sig om det är rätt. KBT, den utbildningen tror jag söks av folk som kan ge till andra. Att ha viljan att hjälpa människor med stora svårigheter att på egen hand finna utgången i den enorma labyrint de hamnat i. Alla människor drabbas ju av livet då och då, ibland så hårt att man ramlar. Det svåra då, är nog att kunna resa sig igen. Och det är inte säkert man på egen hand klarar det. Då är det ju fantastiskt att det finns människor som valt att arbeta med detta, som varje dag har som uppgift att hjälpa andra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar